Jag väckte liv i den gamla laptopen idag för att titta på gamla bilder. Minst hälften av alla bilder är på Arne, mamma och pappas schäfer. Arne är en extremt levnadsglad hund som ser varje situation som en möjlighet till lek. Smart är han inte heller, jag är rädd att om man sätter sitt öra mot hans så skulle man höra vågor skvalpa och måsar tjattra där inne, detta går dock ej att bevisa eftersom Arne redan hunnit hämta en pipleksak och börjat terrorisera dig med den under tiden du satte dig på huk bredvid honom.

Hur som helst så är han en rättigenom godhjärtad hund som fått många att skratta åt hans korkade påhitt genom åren. Den dagen han inte finns mer kommer världen te sig något mer sansad men också lite tråkigare.

Bilderna i detta inlägg är överlag väldigt dåliga kvalitetsmässigt, men de visar så väl vem Arne är.




Detta är sinnebilden av Arne. Jag minns att den väckte stort intresse när den var nytagen eftersom den är så "på pricken". Stor, hårig och korkad. =)




Hårig som en riktig karl på magen...






Bild ett: Arne letar efter något att leka med Tomas med. Bild två: i brist på bättre leksaker får benet duga! Bild tre: störtdyker efter en pinne

Sedan Tomas kom in i Arnes liv (dvs ungefär samtidigt som Tomas kom in i mitt liv) har han älskat honom mer än mig. Så är det bara. Det spelar ingen roll att jag funnits med i Arnes liv sen han flyttade från mamma och kullsyskonen, Tomas är hans favorit och det märkt tydligt när vi kommer på besök. Mig drar han som ett streck förbi medan Tomas knappt kan värja sig från den överlyckliga...

Men mitt i all dårskap så gömmer det sig en väldigt vacker hund, tro det eller ej. Den absolut finaste bilden jag tagit är på Arne som kan vara ganska fotogenisk när han väl sitter still (det gäller att vara snabb...).