Slänger in uppgifterna från de två senaste Bm-besöken

v. 21+3

Hjärtslag: 155
Hb: 112 (136 vid inskrivning)
P-glukos: 6,5
Blodtryck: 124/80
Vikt: + 2 kg sen inskrivning

v. 25+3

SF-mått: 28
Hjärtslag: 145
Hb: vet ej
P-glukos: 5,9
Blodtryck: 133/88
Vikt: + 6 kg sen inskrivning

Bm-besök idag som både var bra och dåligt. Järnvärdet var ju lite dåligt sist, har försökt komma ihåg järntabletterna varje dag och de sa inget om det idag så det måste ju ha varit ok. Blodsockret ok. Blodtrycket är dock lite högt. Inte över gränsen än men snubblande nära. Såklart kommer frågor som "är det något ni har problem med i släkten?" och inte vet jag... Tror inte jag legat högt förut i alla fall. Urinprovet visade att det fanns lite bakterier men det var inte oroväckande. Bebis hjärtslag lät bra, lite lugnare än förra gången.

Något som inte var så himla bra var SF-måttet som idag mättes för första gången (livmoderns storlek från blygdbenet till livmoderns överkant). Det visade 28 och genomsnittet är 23 i min vecka. BM och BM-studerande som var ned mätte tre gånger var och trodde inte de mätte rätt.. Ligger strax ovanför den övre kurvan (antar att man egentligen ska ligga mellan höga och låga kurvan). Bm sa att det inte alls behöver betyda att jag får ett jättebarn, vi får väl se. Fick tid för återbesök om två veckor istället för fyra dock för att se så allt är bra. Suck.

Eftersom jag ändå var i Nynäs passade jag på att gå in på Lindex som jag hört hade rea på lite barnkläder. Missade readelen men hittade lite annat sött. Har tidigare tyckt att det känts ganska safe att köpa kläder i strl 56 men vem vet, om det kommer ut ett jättebarn kanske de är på vippen att vara för små redan från början..?

Glömde ställa in p-skivan när jag parkerade. Jag glömmer allt nu för tiden.

Det har varit en ganska jobbig period på jobbet på sista tiden. Psykiskt tungt som inte blir bättre av de två tidigare sparkarna jag fått i magen under graviditeten. Alla hjälps åt så gott det går men man hamnar i jobbiga situationer oavsett.

Det värsta är nog dock inte situationerna i sig utan det att jag känner mig handikappad, feg utan att egentligen vara det. Har definitivt backat i situationer där jag inte backat annars. Bett andra om hjälp när jag själv hade kunnat "ta itu med det". Självklart är det det enda rätta, det vore idiotiskt att utsätta den lilla parveln för något som faktiskt kan undvikas men det hjälper ju inte att jag känner mig mindre duglig och som en belastning för de andra.

Inte för att de på något sett antytt det, tvärtom är de väldigt måna och omtänksamma. Fast det gör det bara värre... Idag ringde jag till lönekontoret för att kolla upp hur många semesterdagar jag har att ta ut, det visade sig att de dagar jag går hemma med havandeskapspenning är semestergrundade (kan det tänkas heta så?) så jag hade i alla fall fyra dagar mer att ta ut än jag trodde och som det ser ut nu är det mer än välkommet. Visst hade det väl varit mer ekonomiskt att jobba på fram till jag får HP men nej...

Får jag bara full HP nu som jag kallt räknar med och om jag lyckas få in någon på de sista tre dagarna jag vill ha semester för så jobbar jag sista dagen  4/3 (i dagsläget får jag gå in och jobba kväll 16:e, 18:e och 20:e mars).

Imorgon ska vi till mvc för rutinkontroll. För första gången ska magen mätas, hoppas den ligger inom rätt kurva och att blodvärdet är bra nu.

Har just upptäckt att framkomligheten minskar sakta men säkert. Skulle tränga mig förbi torkställningen som står i hallen in till Jennifers rum för att kolla på termometern när det plötsligt tog stopp. Det har det ju inte gjort förut! Inte hjälpte det att suga in magen heller utan jag fick vackert skjuta undan torkställningen en bit.

Ofta, allra mest på kvällen är magen stenhård på höger sida, det är tydligen bekvämast där...