Min häst är ingen vanlig häst. Lär man känna honom är det svårt att släppa honom, det vet vi alla som genomgått en separation från honom. Kan tyckas att man alltid säger så när man lärt känna en individ och det stämmer väl till viss del. Men det är skillnad.

Min älskade fux inköptes sommaren 2001. Vi hade fem underbara år tillsammans innan jag 2006 lånade ut honom på foder för att kunna koncentrera mig på skolan. Han hamnade hos en alldeles fantastisk fodervärd och jag var aldrig orolig över hur han hade det men jag tänkte på honom ofta, ofta. Tomas fick trösta mig otaliga gånger då jag grät för att jag saknade honom så fruktansvärt.

Vid årsskiftet 07/08 hade jag jobb så det räckte till försörjning av häst. Fodervärdskontraktet sades upp och i april -08 flyttade han från Dalarna till Stockholm. Och det var så skönt att äntligen få ge kärlekt till honom istället för att bara längta och sakna.

Sen blev jag oplanerat men glädjande nog gravid. I mitten på december sa kroppen stopp, det gick bara inte att rida mer. Jag hittade en supergo tjej i stallet som red och skötte min kära häst två dagar i veckan. I april flyttade han hem till mamma och pappa. Jag känner att jag inte har tiden för honom och här i Stockholm kan jag inte erbjuda honom det liv jag vill att han ska få ha. Vi har planerat så långt som till nästa sommar. Han övervintrar hos mamma och pappa som är så underbara och tar hand om honom på bästa sätt. Vad som händer sen får vi se...

Jag saknar att inte ha honom hos mig, att kunna mysa med min goa gubbe men jag vet att han mår som en prins, och det gör det hela lite enklare! ♥