Nu har jag nog lyckats skruva Miltons sovtider rätt. Igår somnade han vid 22-tiden. Jag släckte ner sovrummet helt vid 21:30 när han inte somnade och bestämde mig för att inte lämna sovrummet förän han sov. Dagarna innan gav vi upp och tog upp honom = bebis som tror att han blir pigg men han är fortfarande jättetrött och ledsen. Och ja, jag lyckades ju. Han la sig tillrätta nästan på en gång.

Gröten igår funkade bra. Han åt ganska bra av den så jag tror vi kör på med det ett tag och lugnar oss med potatisen. Fast jag tycker inte han verkade stå sig bättre på gröten men det blir väl kanske bättre när han äter en hel portion. Nu började vi ju bara med några matskedar.



Igår när jag satt och i väntrummet till tandläkaren kom det in en mamma och hennes dotter. Flickan var väl 6-7 år. Jag satt med ryggen mot ingången men redan när de kom in märktes det vilken bitter och sur morsa hon var. Kunde knappt svara när flickan frågade något, fräste grinigt ifrån när flickan ville att hon skulle stå utanför toaletten när hon borstade tänderna med tandborsten som hon köpt i luckan (på min tid hade man med sig tandborste och tandkräm till skolan). Mamman fick lite papper att fylla i och flickan undrade vad det gällde. Inget svar.

Det har dykt upp många såna här tillfällen bara det sista året. Tillfällen när jag säger till mig själv att sån där mamma ska jag aldrig bli. Visst förstår jag att man ibland kan tröttna på 543543 frågor på tre minuter men då får man väl säga ifrån? Inte ska man behöva vara tjurig på sitt barn?